Färjeöverfarten på 19 timmar visade sig bli ett av de bästa dygnen vi har genomlevt på hela resan. Vi hade vår egen hytt, med nära nog hotellkomfort om du frågar oss. Egen dusch, toalett och väldigt fräscht, så vi passade på att sova ut i 12 timmar. Peter och undertecknad drack en citron- och en mintslushie på soldäck, diskuterade livet en del och kollade in människorna som hängde runt uteserveringen och poolen. Medelhavet forsar kring båtens bog och vi mår väldigt bra.

I Barcelona kör folk inte som knähundar på steroider, stämningen är ganska tillbakalutad och jag får aldrig den där kaotiska känslan som genomsyrade Roms trafik. Stadens gator är begåvade med tydligt markerade filer och folk följer trafikreglerna i mångt och mycket. Framförallt parkerar ingen varken på trottoarer eller i körfiler. Heaven to me.

Vi blir vänner med en parkeringshusägare och hittar vårt hostel. Det är placerat någorlunda centralt, nära ett shoppingcentrum och runt 5 min från närmaste tunnelbanestation. Framförallt är det fyllt av en mängd människor i vår egen ålder, och det börjar kännas som att vi äntligen hittat rätt.

Festa.Turista.Bada.Prata.Tvätta. Det snurrar i min skalle.

Att köra i Italiens huvudstad var bland det farligaste och samtidigt roligaste jag någonsin gjort. Man får tänka på ett helt annat sätt. När man kommer till en 5-filig (tror jag) rondell utan markerade körfält och alla i rondellen har väjningsplikt, då vet man att man är utomlands. Väldigt kul dock som sagt, det gäller bara att ta för sig i trafiken och våga lite mer än man skulle gjort i mesiga länder som Sverige…

Vi såg Collosseum (stavning?) och stod utanför Vatikanen och Peterskyrkan. Sedan testade vi en Pub Crawl, man betalar en summa pengar för att få fria drinkar på en del olika krogar, samtidigt som man träffar en stor grupp andra trevliga människor som är ute efter samma sak som man själv: Träffa nya människor. Det blev lätt den roligaste kvällen so far.. Och Johan bestämde sig för att gå hem till hostelet, olyckligtvis gick han åt helt fel håll. Men detdär pratar vi inte så högt om (SKOJAR, no offence!)

William åkte hem till nya lägenheten, vi alla hälsar!

Lägger upp några bilder jag tog med mobilen under dessa dagar, hoppas allt är bra i Sverige!!

Enligt gpsen skulle det ta cirka fem-sex timmar att köra hela sträckan men vi var framme redan efter runt fyra timmars körning. Dubrovnik är ännu en idyllisk stad, men väldigt turistig. Stadskärnan består av en gammal borg som är fylld till bredden med turister och souvernirbutiker. Vi tog in på ett hostel där vi bodde med en irländare och en amerikan, Nick, vilken visade sig vara en trevlig prick. Och eftersom vi ville ta det lugnt på kvällen så gick vi bara ner till kvarterets bar för att prata och dricka några öl. Tyvärr var det Happy Hour så 3 öl blev 6, och sedan gick det bara utför. När William började beställa in shots av alla inhemska spritsorter på löpande band var det kört. Fun fact: Vi beställde in så många shots att shotsglasen tog slut så vi fick nya i samma glas som vi använt tidigare. Händer inte i Sverige!

Dagen efter var.. jobbig. Vi ville mest ligga på stranden hela dagen, men bestämde oss ändå för att åka ner och beställa färjebiljetten mot Bari, avgång 22.15. Väl där så fick vi veta att den färjan inte gick idag, och enda chansen att ta sig till Bari samma dag var att ta en annan färja som skulle avgå om 30min. Isaac hade slarvat bort sitt pass så vi letade frenetiskt igenom hela bilen efter det samtidigt som klockan tickade, sedan skulle vi genom tullen och hinna upp på färjan innan rampen drogs upp… Men vi hann med.

Och plötsligt är vi i Italien.

Vi lämnade Rab ganska snabbt, men en sak kommer vi komma ihåg från ön: JETSKI! Helt klart bland det bästa vi gjort under hela resan, för att inte säga hela livet (ingen överdrift för flera av oss åtminstone). Att flyga fram över vattnet i 70-80 km/h och sedan svänga kraftigt åt ena hållet ger en kraftig adrenalinkick.

Sedan drog vi vidare till Split, en av de större städerna längs med den Kroatiska kusten. Vi blev uppraggade av en väldigt trevlig (kanske? vi vet fortfarande inte helt säkert) kroatisk man som hade ett billigt rum för oss väldigt centralt. Eftersom det var precis vad vi letade efter, och klockan redan var mycket så tog vi det på plats. Vi åt riktigt god mat på en lokal restaurang, och sedan drog vi ut för att uppleva nattlivet i hamnstaden. Riktigt bra dag.

Snart kör vi mot Dubrovnik. På vägen dit måste vi passera gränsen till Bosnien-Hercegovina… Om svenska ambassaden ringer om några dagar, svara!

Efter en timmes letande ställer vi bilen och går in och frågar en kvinna som sitter i ett hål i väggen som ska föreställa en affär. Hon ger oss några tydliga instruktioner som vi inte förstår, på en härlig blandning av engelska, tyska och kroatiska. Detta leder oss till en bakgata med en stor terracotta-färgad byggnad. Johan stannade i bilen, men vi andra gick igenom grinden för att höra om de hade några rum lediga.

William ryckte upp dörren, upptäckte ringklockan och stängde snabbt igen. Efter att vi ringde på klockan tittade en bastant tant upp i dörröppningen. Hon var väldigt vänlig, men pratade inte ett ord engelska. Några förvirrande ordväxlingar senare ropade hon tillbaka in i huset efter Slobodan (eller något). Slobodan kom ned iförd kläder som hämtade från Gökboet. Han kunde ett par ord engelska, och gestikulerade vilt med händerna för att visa oss vägen till ett vandrarhem i närheten. Två högersvängar, en vänstersväng, ett oranget hus och ett vitt hus.

Valsaline är det bästa stället hittills på resan. Egen strand, trampbåtar, vackra lättklädda kvinner med blommor i håret (bildligt talat), cage-fighting (Williams upfattning av studsmatta med skyddsnät), stor stark för 19 kronor och pizza som levereras med vespa till baren på 20 minuter (hemkörning för 8 kronor).

Paradiset på jorden. Hittills.

I vår fantastiska bok på danska över ca 1600 campingar runt om i Europa som är anslutna till bokens rabattnätverk fick vi koordinaterna till en camping i Österrike som verkade lovande. En bra bit upp i bergen, fyrstjärnigt med alla faciliteter man kan önska sig. Inklusive Wifi, el och… regn. Förvånansvärt nog så regnade det i Alperna även denna gång. Och inte lite duggregn lite då och då utan hällregn mest hela tiden.

OCH alltid när man säger att nu börjar det avta så tar det i än värre. Vad är det med det? Är det någon som lyssnar däruppe som borde sitta och spela tv-spel istället för att terrorisera myrorna på jorden, även kallade den mänskliga rasen?

Iallafall. Vi blir tilldelade en plats på en gräsplätt i, du gissade det, en vattenpöl stor som den stängda poolen bredvid. Där (i pölen) tillagar vi vårt första mål mat, skivad wienerkorv och pasta. På gasolkök. Helt okej.

Egentligen, det enda bra med Wilder Kaiser (sv: Den vilde Kejsaren), vilket var namnet på campingen (wtf?) var deras dusch/spa-anläggningen. Efter att ha upplevt tredje rikets regnhelvete i 24 timmar i sträck kan vi gå in i duschen och duscha varmt i en timme och dricka varsin Staropramen. Balsam för själen.

Sedan sov vi alla i bilen. William i framsätet på en ihopknycklad luftmadrass, med risk för att väcka oss alla med tutan om han drömde en mardröm, och jag, Peter och Johan ihopträngda där bak, under plåttakets smattrande serenad.

Autobahn i Tyskland är nog roligast att köra på, mest på grund av tempot och att dess vägnät är så otroligt omfattande. Skall man köra rakt genom Tyskland från Puttgarden till sydgränsen i södra Bayern så är det trots allt 100 mil som man skall tillryggalägga på dessa vägar. Autobahn är dessutom så jäkla smart utformad. Även om det är långt ifrån all Autobahn som är trefilig så är en stor del av vägnätet det och det fungerar så grymt bra bara man kommer i rytmen, oavsett om man kör en minibuss som inte går i mer än runt 110-120 km eller om man ligger  i närmare 200 med personbil. På grund av dess utformning så tror jag inte heller att dödsstatistiken på dessa vägar är så stor skillnad mot svenska motorvägar. Fast det hela tiden susar förbi Porschar, Mercor eller BMW:s i 200.

En nackdel med Autobahn är dock de ständig vägarbetena som hela tiden stoppar upp trafiken. Men det känns som att att det är ett nödvändigt ont för att hålla dem i skick och undvika olyckor på grund av dålig/söndrig väg.

I övrigt: Varför regnar det alltid i Alperna!??

När vi bilade ner till Venedig för ett par år sedan så spöregnade det genom hela alperna men så fort vi kom ner till Italien så blev det jättefint och varmt väder. På vägen tillbaka en vecka senare så spöregnade det fortfarande i alperna.

Nu hände det samma sak. Fint väder genom hela Tyskland men så fort vi närmade oss sydgränsen så började det komma några droppar och sedan så hällregnade det oavbrutet i över ett dygn under tiden som vi befann oss i Alperna och slutade inte förrän vi kom ner till Kroatien då det genast blev fint väder. Varför?

Som tur är skall vi inte ta vägen över Alperna när vi ska hem!