Vi satte oss i bilen och styrde mot Dubrovnik, längs med en liten kustväg som snirklar sig kring bergen. I många vikar låg det små samlingar med hus, både privata och ett och annat hotell, såväl som små mysiga restauranger. Vi hittade en underbar liten strand i en av dessa vikar, och eftersom det var ännu varmare i skuggan än i t.o.m. Sverige (ha!) så stannade vi för att ta ett dopp. Att hitta den där lilla stranden med smaragdgrönt vatten och tusentals små slipade stenar längs med strandkanten är guld.
Enligt gpsen skulle det ta cirka fem-sex timmar att köra hela sträckan men vi var framme redan efter runt fyra timmars körning. Dubrovnik är ännu en idyllisk stad, men väldigt turistig. Stadskärnan består av en gammal borg som är fylld till bredden med turister och souvernirbutiker. Vi tog in på ett hostel där vi bodde med en irländare och en amerikan, Nick, vilken visade sig vara en trevlig prick. Och eftersom vi ville ta det lugnt på kvällen så gick vi bara ner till kvarterets bar för att prata och dricka några öl. Tyvärr var det Happy Hour så 3 öl blev 6, och sedan gick det bara utför. När William började beställa in shots av alla inhemska spritsorter på löpande band var det kört. Fun fact: Vi beställde in så många shots att shotsglasen tog slut så vi fick nya i samma glas som vi använt tidigare. Händer inte i Sverige!
Dagen efter var.. jobbig. Vi ville mest ligga på stranden hela dagen, men bestämde oss ändå för att åka ner och beställa färjebiljetten mot Bari, avgång 22.15. Väl där så fick vi veta att den färjan inte gick idag, och enda chansen att ta sig till Bari samma dag var att ta en annan färja som skulle avgå om 30min. Isaac hade slarvat bort sitt pass så vi letade frenetiskt igenom hela bilen efter det samtidigt som klockan tickade, sedan skulle vi genom tullen och hinna upp på färjan innan rampen drogs upp… Men vi hann med.
Och plötsligt är vi i Italien.