De tyska vägarna är hårda mot oskyldiga unga svenskar. 93 mil Hamburg-München är en pina, må så vara om vägarna är de bästa i hela Europa, men med vägarbeten var och varannan mil och spöregn mest hela tiden är det svårt att inte längta hem till soliga Varberg (tack för påminnelsen btw pappa, känns mycket bättre nu att veta att ni har typ +25 hemma, soligt och sydliga vindar 
). Bilen går dock bra och eftersom alla i sällskapet innehar B-behörighet behöver man aldrig köra så långt att man hinner känna sig uttröttad. Jag kunde till och med sova i bilen, flera timmar. En ny upplevelse för mig. Sova upprätt i en stol är svårt, vart än stolen står.. Om det är bil, flygplan eller Hindenburg spelar ingen roll, kroppen skriker ändå.
I vår fantastiska bok på danska över ca 1600 campingar runt om i Europa som är anslutna till bokens rabattnätverk fick vi koordinaterna till en camping i Österrike som verkade lovande. En bra bit upp i bergen, fyrstjärnigt med alla faciliteter man kan önska sig. Inklusive Wifi, el och… regn. Förvånansvärt nog så regnade det i Alperna även denna gång. Och inte lite duggregn lite då och då utan hällregn mest hela tiden.
OCH alltid när man säger att nu börjar det avta så tar det i än värre. Vad är det med det? Är det någon som lyssnar däruppe som borde sitta och spela tv-spel istället för att terrorisera myrorna på jorden, även kallade den mänskliga rasen?
Iallafall. Vi blir tilldelade en plats på en gräsplätt i, du gissade det, en vattenpöl stor som den stängda poolen bredvid. Där (i pölen) tillagar vi vårt första mål mat, skivad wienerkorv och pasta. På gasolkök. Helt okej.
Egentligen, det enda bra med Wilder Kaiser (sv: Den vilde Kejsaren), vilket var namnet på campingen (wtf?) var deras dusch/spa-anläggningen. Efter att ha upplevt tredje rikets regnhelvete i 24 timmar i sträck kan vi gå in i duschen och duscha varmt i en timme och dricka varsin Staropramen. Balsam för själen.
Sedan sov vi alla i bilen. William i framsätet på en ihopknycklad luftmadrass, med risk för att väcka oss alla med tutan om han drömde en mardröm, och jag, Peter och Johan ihopträngda där bak, under plåttakets smattrande serenad.
