Europaresan

I Pula kör folk hur som helst. Och de parkerar överallt. Finns det tre filer på en väg så är två av dem fyllda med parkerade bilar. När man kör runt för att försöka hitta något ställe att sova på, klockan 8-9 på kvällen, blir det lite svårt. Särskilt eftersom alla skyltar är på kroatiska, och att ingen har vett att skiva ut ”HOTEL” eller ”HOSTEL” så att man förstår det. Extra spännande blir det när man sitter i en 5,5 meter lång blå sköldpadda på sömnpiller som makar sig fram i den hektiska trafiken.

Efter en timmes letande ställer vi bilen och går in och frågar en kvinna som sitter i ett hål i väggen som ska föreställa en affär. Hon ger oss några tydliga instruktioner som vi inte förstår, på en härlig blandning av engelska, tyska och kroatiska. Detta leder oss till en bakgata med en stor terracotta-färgad byggnad. Johan stannade i bilen, men vi andra gick igenom grinden för att höra om de hade några rum lediga.

William ryckte upp dörren, upptäckte ringklockan och stängde snabbt igen. Efter att vi ringde på klockan tittade en bastant tant upp i dörröppningen. Hon var väldigt vänlig, men pratade inte ett ord engelska. Några förvirrande ordväxlingar senare ropade hon tillbaka in i huset efter Slobodan (eller något). Slobodan kom ned iförd kläder som hämtade från Gökboet. Han kunde ett par ord engelska, och gestikulerade vilt med händerna för att visa oss vägen till ett vandrarhem i närheten. Två högersvängar, en vänstersväng, ett oranget hus och ett vitt hus.

Valsaline är det bästa stället hittills på resan. Egen strand, trampbåtar, vackra lättklädda kvinner med blommor i håret (bildligt talat), cage-fighting (Williams upfattning av studsmatta med skyddsnät), stor stark för 19 kronor och pizza som levereras med vespa till baren på 20 minuter (hemkörning för 8 kronor).

Paradiset på jorden. Hittills.